Jag säger samma sak för sextusenhundrade gången
Det är svårt att formulera sig kring en sån här sak. Det är så oerhört många blandade känslor i min kropp angående nattens val. Det är svårt att säga saker som inte redan har sagts.
Jag är arg, för att vi lät det gå såhär långt. Att vi lät det hända. Att vår kamp inte betydde något.
Sen är jag ledsen, för jag vet vad det här innebär för alla som lever i minoritet. Jag ser er och den kamp ni dagligen lever i. Fan vad starka ni är allihop, jag beundrar er.
Jag är rädd, för vad det här kommer innebära för framtiden. Ekonomiskt, socialt och inte minst politiskt. Vi får fan inte vika oss, vi får inte normalisera och sitta tysta.
Jag kommer alltid kriga för rättvisa, jämlikhet och kärlek. Jag tänker ta disskusioner, argumentera och bli arg. Jag tänker vara så jävla jobbig. Jag tänker slänga sanningen i ansiktet på de som tvekar. Och jag tänker backa mina hbtq-syskon fucking föralltid.
Jag tänker vara ledsen, arg, förbannad, hoppful, ilsken och stark. Jag tänker orka för de som inte kan.
Vi avslutar detta förbannade inlägg med lite gulliga bilder från i somras på Frida som blåser såpbubblor i Köpenhamn.