amandaragna

Gare du Nord i rusningstrafik är fullt med människor. Hela Paris myllrar av folk. Jag håller hans hand hårt medan vi försöker leta oss fram till rätt perrong. På Charles de Gaulle är flyget försenat och vi kanske inte kommer hem. Jag lyckas få flygplatsens wifi att funka medan jag halvt ligger på min väska och väntar på flyget. Ser konversationen mina vänner har haft när det hände. Ser att mamma skrivit (hon var okej). Går in på Facebook, twitter, instagram och det börjar sjunka in. Jag ringer pappa med gråten i halsen och frågar var du där, är du okej, hur är det med emilie och noomi. Alla var okej.

Jag tänker på alla som inte var okej. Jag tänker på alla som inte hann springa undan, som inte hade en chans. Jag tänker på de som inte klarade sig. Jag tänker på alla drabbade, deras vänner, deras familjer, alla de älskar och som älskar dem. Jag tänker på att det här händer varenda himla dag, överallt. Jag läste på en blogg att "amerikanarna bryr sig inte om det som har hänt i Stockholm, för det händer liknande saker dygnet runt". Hur sjukt är inte det.

Jag tänker tänk om. Tänk om.

När jag kommer hem mitt i natten brister det. Jag läser artikel efter artikel, inlägg i streetgäris och tänker alltid tänk om. Jag hulkgråter i min pojkväns famn och jag är så maktlös. Det var så nära den här gången, det var Stockholms hjärta. Mitt älskade, älskade Stockholm.

Jag blir, trots allt mörker, varm i hjärtat när jag ser hur ni tar hand om varandra när sådant här händer. Ni öppnar upp era hem, tar in främlingar, erbjuder skjuts, värme, kärlek och omtanke. Det är det Stockholm jag känner. Jag pratade med en kollega och sa "jag vill inte vara stockholmspatriot men fan, nu är jag det" och hon kramade om mig och sa "det är okej, du ska vara det i en sån här situation"

Hade kunnat skriva en bok om allt jag känner kring det här, men det skulle mest bli känslomässigt svammel. Måste ändå vara lite pragmatisk. Ta hand om varandra, håll om. Jag älskar min stad, Stockholm är alltid i mitt hjärta.